It's life, that is..
REALITY CALL:
Sorgligt hur folk bara blir till..
Jag har en gammal kompis som heter Mickiz och det är hon som är 20 år och har barn.
Hennes bebis är 1 månad och 1 vecka gammal och hon är helt underbart.
Synd bara att hon inte föddes till en mer stabil ekonomisk förhållande.
Hennes mamma, Mickiz ringde mig för första gången idag på en månad
Hon frågar hur jag mådde och om jag kunde låna ut 10 000 kr till henne.
Tyvärr har jag inga pengar kvar. Har som sagt 200 kr på kontot och kommer få 1500 att leva för i Indien
Mina bidrag lär jag behöva inte bara under resan, kommer även behöva pengar när jag kommer tillbaka då jag är skyldig pojkvän rätt så mycket med, 1500. *.*
Det är sådana dagar som jag behöver verkligen vinna på triss och bara hjälpa mig själv och mina nära och kära. USCH på verkligheten, USCH på pengar.
Gav henne istället nummret till min gamla chef på RHS beauty, hoppas att de ger henne ett jobb.
Hon är verkligen behovande, inte bara hon utan hennes bebis också.
Hennes skulder drar inte bara ner henne utan även hela hennes familj.
Other things
Har målet att läsa 4 böcker innan jag tar studenten:
Anna Karenina av Tolstoj
Ynglingen av Dostojvskij
En Underbar Torsdag av Steinbeck
En Dåres Anteckningar av Gogol
Ja, målet går ut på att allmän bilda sig.
Jag vill även börja skriva igen. Dags att ta fram pennan.
Jag har insett att jag saknat det. Inställningen att vara bäst.
Just nu tittar jag på foton som står på mitt datorbord. Det är två bilder, en på mina kusiner och en på de som hjälpte till att uppfostra mig. Det är väldigt känslosamt att se på dessa bilder. Jag betraktar de som min startlinje och nu är jag nära målet. Jag har växt upp en hel del sedan jag flyttat hit. Jag är inte längre flickan som bar pojkkläder, hade pojkfrisyr och särskilt inte den som mina kusiner alltid för litade sig på. Nej, jag vet att det är sorgligt. Jag vill göra något åt det. Men jag vet inte hur eller vad.
När jag var liten, trodde jag allting skulle vara för alltid.
Nu när jag är vuxen, är jag för det mesta tiden rädd för att allting tar slut.
Om jag fick välja, skulle jag nog velat behålla det som jag hade när jag var liten.
Jag vill ha Oma tillbaka. Jag vill ha Inang tillbaka. Jag vill ha mina hundar tillbaka.
De är borta nu. Och jag kan inte göra något åt det.
Min mormor Oma fyller år på Fredag, samma dag som jag ska till Indien. Det är nog det som bidrar mest till varför jag nu helt plötsligt saknar de. Det kan också bero på att min syster är i Filippinerna nu. Att hon är med vår pappa och det är inte jag. Jag vill verkligen ha det som förrut. Men jag vet att jag inte kan.
Framtiden skrämmer mig. Det skrämmer skiten ur mig.
Sorgligt hur folk bara blir till..
Jag har en gammal kompis som heter Mickiz och det är hon som är 20 år och har barn.
Hennes bebis är 1 månad och 1 vecka gammal och hon är helt underbart.
Synd bara att hon inte föddes till en mer stabil ekonomisk förhållande.
Hennes mamma, Mickiz ringde mig för första gången idag på en månad
Hon frågar hur jag mådde och om jag kunde låna ut 10 000 kr till henne.
Tyvärr har jag inga pengar kvar. Har som sagt 200 kr på kontot och kommer få 1500 att leva för i Indien
Mina bidrag lär jag behöva inte bara under resan, kommer även behöva pengar när jag kommer tillbaka då jag är skyldig pojkvän rätt så mycket med, 1500. *.*
Det är sådana dagar som jag behöver verkligen vinna på triss och bara hjälpa mig själv och mina nära och kära. USCH på verkligheten, USCH på pengar.
Gav henne istället nummret till min gamla chef på RHS beauty, hoppas att de ger henne ett jobb.
Hon är verkligen behovande, inte bara hon utan hennes bebis också.
Hennes skulder drar inte bara ner henne utan även hela hennes familj.
Other things
Har målet att läsa 4 böcker innan jag tar studenten:
Anna Karenina av Tolstoj
Ynglingen av Dostojvskij
En Underbar Torsdag av Steinbeck
En Dåres Anteckningar av Gogol
Ja, målet går ut på att allmän bilda sig.
Jag vill även börja skriva igen. Dags att ta fram pennan.
Jag har insett att jag saknat det. Inställningen att vara bäst.
Just nu tittar jag på foton som står på mitt datorbord. Det är två bilder, en på mina kusiner och en på de som hjälpte till att uppfostra mig. Det är väldigt känslosamt att se på dessa bilder. Jag betraktar de som min startlinje och nu är jag nära målet. Jag har växt upp en hel del sedan jag flyttat hit. Jag är inte längre flickan som bar pojkkläder, hade pojkfrisyr och särskilt inte den som mina kusiner alltid för litade sig på. Nej, jag vet att det är sorgligt. Jag vill göra något åt det. Men jag vet inte hur eller vad.
När jag var liten, trodde jag allting skulle vara för alltid.
Nu när jag är vuxen, är jag för det mesta tiden rädd för att allting tar slut.
Om jag fick välja, skulle jag nog velat behålla det som jag hade när jag var liten.
Jag vill ha Oma tillbaka. Jag vill ha Inang tillbaka. Jag vill ha mina hundar tillbaka.
De är borta nu. Och jag kan inte göra något åt det.
Min mormor Oma fyller år på Fredag, samma dag som jag ska till Indien. Det är nog det som bidrar mest till varför jag nu helt plötsligt saknar de. Det kan också bero på att min syster är i Filippinerna nu. Att hon är med vår pappa och det är inte jag. Jag vill verkligen ha det som förrut. Men jag vet att jag inte kan.
Framtiden skrämmer mig. Det skrämmer skiten ur mig.
Kommentarer
Trackback
